Två bikupor

Det surrar i båda bikuporna! Jag som var säker på att den ena dött. Nu när jag kikade in så mycket att jag stack in lite socker till dem båda så konstaterade jag att det som jag trodde hade dött var bara hälften så stort som det andra, så verkligen tur att det klarade sig. Jag gör ju allting lite som det råkar, tyvärr, läser på in i det oändliga och vet inte vilket råd jag ska följa sist och slut och sedan gör jag något och stressar över ifall det ändå blev fel. Men nu har två kupor alltså överlevt vintern! Nu är det bara att få dem att överleva tills det finns näring att få i naturen.

saknad

Hur en saknad kan vara så fysisk och stark och ändå sitter han bredvid mig och vi kan tala men inget är som förr. Det har inte varit som förr på mycket länge men min saknad vill inte lyssna på det, den bara saknar allt vad den kan och är så ledsen, ledsen. Sen går jag hem och kroppen skrumpnar av saknad. Men om jag saknar all den saknad som finns nu så lättar det väl i något skede.

ljusning

I alla fall så är jag inte lika handlingsförlamad som för en tid sedan, förhållandet har nog upprätthållit någotslags oro, när det tydligen inte var så bra som jag försökte tro. Nu kanske det blir lättare att ta itu med andra underliggande orsaker till min depression och komma framåt. Vart framåt sedan innebär är en annan fråga men on inte annat så kommer våren snart. Hoppas jag har något jobb och också möjlighet att fixa på landet. Våren! Bisurr och syrenhäck är vad jag önskar mig av våren.

ensam

Hur gör man när man träffade den man skulle dela livet med som 21-åring och sedan slutar man dela livet som 28-åring? Hur omställer man sig när det inte blev som det skulle? När man aldrig har träffat någon som man passar ihop så bra med som den personen och sedan passar man inte heller ihop. Det blir svårt att tänka sig att det är möjligt att det finns någon annan som man kan passa ihop med när jag var säker på att det inte fanns det. När det mesta har gått ut på att dela eller i alla fall försöka dela. Och sen finns det ingen bredvid som vill dela. Det blir väldigt ensamt och känns påträngande att komma med små meddelanden och oviktiga ärenden åt sina vänner. Men de oviktiga ärendena är ju det som gör att jag känner samhörighet och det  har alltid varit viktigt för mig.

Söka jobb och överleva

Utan jobb går det inte att vara. Och jag har enorma svårigheter att söka jobb. Att bara göra det. Det känns som om jag halkar ner i ett svart hål när jag ens tänker tanken. Jag kan nog jobba, jag kan till och med med lite mental övertygning inse att jag kan göra ett riktigt bra jobb, bara jag kommer så långt. Nu faller jag liksom redan i starten och kommer inte så långt att jag skulle kunna övertyga någon på en arbetsintervju, för att komma så långt måste man först KONTAKTA folk. Och där skriker jag inuti mitt huvud och springer åt andra hållet.

Snart ska jag klara det, snart måst jag klara det, för annars faller livet ännu mer i spillror i den här pengastyrda världen.

Jag är inte arbetsskygg, men just nu är jag människoskygg och då går jag här och önskar arbete och får inte till det.

Nytt år, nya möjligheter

Det nya året börjar med väldig öppenhet inför framtiden. Förhållandet finns inte mer, bostaden följaktligen inte heller, inget ordentligt arbete i sikte. Det är som efter studenten igen, alla vägar är möjliga, fast utan ivern att komma framåt och “börja livet”. Inte för att jag är så säker att den fanns där då heller, alltför många valmöjligheter och att ta första steget i någon riktning skrämmer mig.

Ibland känns framtiden ljusare än på länge, ibland blir jag handlingsförlamad av alla val som måste göras.

Jag har avverkat skog på landet, det finns en hel del att röja upp innan det blir någon ordentlig skog eller möjlig betesmark av det täta sly som fått växa upp efter att marken inte längre använts för bete. Men det är något som är väldigt tillfredställande att göra, resultatet syns direkt och man får jobba ordentligt. Under arbetet kom jag också på vad som skulle vara bra som avgränsning till vägen, en syrenhäck! Det tar visst en del år för en att bli riktigt etablerad men det finns syren att ta skott av, så så snart som temperaturen tillåter det ska jag börja anlägga den. Det känns skönt att planera projekt till sommaren, särskilt det här som jag kan genomföra utan ekonomiska insatser och med egen arbetsinsats.

Och en beställning frön borde komma med posten, visst är sommaren snart här?

Dröm om självförsörjning och lantliv och möjligheter

Jag har under ca tre åren som jag inte mått så bra psykiskt alltmer drömt om att leva livet på ett annat sätt. På något sätt där det skulle vara möjligt att jordbruka och se naturens växlingar närmare än så här mitt inne i staden bland asfalt och höghus. Drömmarna har innefattat växthus och boende i stil med familjen Solvarm, höns och bin, odlingar och permakultur som skulle ge mycket av årets mat.

Det har varit frustrerande att inte se en möjlighet att förverkliga de här drömmarna. Det har också varit svårt att veta ifall de mest varit en verklighetsflykt från det illamående jag upplevt, eller om mitt illamående kanske kunde ha kommit av stadsboendet som jag upplever att jag inte passar så bra för?

Jag har ändå insett att jag har en stor tillgång i sommarstugan, där mina infall och idéer tas emot med, om inte entusiasm alla gånger, så alltid med tillåtelse och hjälp. Ännu mer så nu med förra sommaren, då vi med gemensamma krafter köpte grannens ägor som stått tomma och till försäljning i fem år. Jag har gått och sneglat men inte på allvar tänkt att det vore möjligt. Plötsligt fanns det en plan på hur det kunde vara möjligt och nu finns det utrymme och möjlighet att göra det som jag bara drömt om. Men jag jobbar i staden och på landet finns det inte så mycket jobb.

Biodlingen har jag ändå fått igång, första sommaren förbi och jag väntar med spänning på vad våren har i antåg, hoppas innerligt att i alla fall någondera av de två kuporna överlever.

ekohippiminimalist

Efter att ha blivit inspirerad av Zero Waste idén, d.v.s. att leva så man inte producerar skräp (vilket faktiskt är möjligt att uppnå till väldigt stor grad! Who knew, liksom??), så har jag funderat över min konsumtion ur ännu ett perspektiv. Och det känns som om det här verkligen hjälper, om jag försöker eliminera onödiga förpackningar och att konsumera nytt kombinerat med en minimalistisk livsstil, så kommer jag fram till något som gör att jag väljer bättre för miljön och mig. Fokuset flyttar också från att konsumera till att ta vara på det man själv har, göra sig av med sådant man inte behöver och tänka efter innan man köper något. Och att SLUTA KONSUMERA I ONÖDAN. Jag gör det mycket, är det inte superfina loppisfynd så är det godis och  material till alla möjliga sy-/byggprojekt. Att verkligen fundera över vad som är nödvändigt och vad som jag bara vill ha (det allra mesta, det är ju så fint!!). Men fastän jag är en sakletare och skrotsamlare av rang, och antagligen aldrig kommer till Bea Johnsons nivå, så kan jag med ett mer minimalistiskt tankesätt få reda på den stora sakmängden här hemma, se till att den inte blir större och minska den lite i taget. När jag skaffar något nytt måste jag göra mig av med något gammalt. Jag ska också använda de skatter jag har samlat på mig. Till exempel skor, jag har några som är väldigt fina men kanske lite obekväma eller för fina för att användas. Jag beslöt mig att sälja bort några och att använda de fina jag har i stället för att köpa fler som jag inte heller använder, bara för att de också är fina.

Och när jag köper nytt ska det vara med eftertanke och något som är så hållbart att någon kan använda det efter mig. Så där som det var förr i världen, innan fast fashion. Den tankemodellen vill jag ha.

bina har anlänt

Nu är topplistkupan färdig, på plats, bina hämtade, bina flyttade och överförda i den egenbyggda topplistkupan, bina lämnade vind för våg att klara sig själv i ny och obekant omgivning medan jag är i stan. Jag vet att jag inte kan hjälpa dem så mycket men nervositeten över att inte veta om de överlevt flytten eller blivit så chockade att de kolat vippen hela högen är olidlig! Ännu någon dag innan jag kan fara och titta, vill fara nu nu nu. Att köra 4 timmar fram och tillbaka bara för att kolla på något som jag kanske ändå inte kan påverka är ändå så dumt att jag försöker avstå.

Jag är glad att det äntligen blev av, jag är faktiskt nybliven biodlare, och samtidigt orolig över om jag klarar av att sköta dem. Att vara på plats när det behövs och utföra alla steg som behövs. Behandla för Varroakvalster, förhindra eller fånga svärmar, ta hand om honung och vax, vinterutfodra, få dem att överleva vintern. Mycket hinner gå fel och tidtabeller gå i kors. Skrämmande och spännande.

Nytt?

Nytt år. Jättemycket förväntningar och frustrationer. Depressionen sticker igen upp sitt fula ansikte när våren hägrar med sina löften om ljusare tider och framtid, istället för att få energi så känns allt oöverkomligt svårt och mina drömmar för stora för att någonsin kunna förverkligas. Jag skulle behöva hitta en väg för att kunna nå dit, nu är det svårt att se en möjlig väg från nu till dröm. Istället lamslås jag av ekonomiska realiteter och rädsla för att misslyckas.