Month: February 2016

saknad

Hur en saknad kan vara så fysisk och stark och ändå sitter han bredvid mig och vi kan tala men inget är som förr. Det har inte varit som förr på mycket länge men min saknad vill inte lyssna på det, den bara saknar allt vad den kan och är så ledsen, ledsen. Sen går jag hem och kroppen skrumpnar av saknad. Men om jag saknar all den saknad som finns nu så lättar det väl i något skede.

Advertisements

ljusning

I alla fall så är jag inte lika handlingsförlamad som för en tid sedan, förhållandet har nog upprätthållit någotslags oro, när det tydligen inte var så bra som jag försökte tro. Nu kanske det blir lättare att ta itu med andra underliggande orsaker till min depression och komma framåt. Vart framåt sedan innebär är en annan fråga men on inte annat så kommer våren snart. Hoppas jag har något jobb och också möjlighet att fixa på landet. Våren! Bisurr och syrenhäck är vad jag önskar mig av våren.

ensam

Hur gör man när man träffade den man skulle dela livet med som 21-åring och sedan slutar man dela livet som 28-åring? Hur omställer man sig när det inte blev som det skulle? När man aldrig har träffat någon som man passar ihop så bra med som den personen och sedan passar man inte heller ihop. Det blir svårt att tänka sig att det är möjligt att det finns någon annan som man kan passa ihop med när jag var säker på att det inte fanns det. När det mesta har gått ut på att dela eller i alla fall försöka dela. Och sen finns det ingen bredvid som vill dela. Det blir väldigt ensamt och känns påträngande att komma med små meddelanden och oviktiga ärenden åt sina vänner. Men de oviktiga ärendena är ju det som gör att jag känner samhörighet och det  har alltid varit viktigt för mig.

Söka jobb och överleva

Utan jobb går det inte att vara. Och jag har enorma svårigheter att söka jobb. Att bara göra det. Det känns som om jag halkar ner i ett svart hål när jag ens tänker tanken. Jag kan nog jobba, jag kan till och med med lite mental övertygning inse att jag kan göra ett riktigt bra jobb, bara jag kommer så långt. Nu faller jag liksom redan i starten och kommer inte så långt att jag skulle kunna övertyga någon på en arbetsintervju, för att komma så långt måste man först KONTAKTA folk. Och där skriker jag inuti mitt huvud och springer åt andra hållet.

Snart ska jag klara det, snart måst jag klara det, för annars faller livet ännu mer i spillror i den här pengastyrda världen.

Jag är inte arbetsskygg, men just nu är jag människoskygg och då går jag här och önskar arbete och får inte till det.