funderingar

Dröm om självförsörjning och lantliv och möjligheter

Jag har under ca tre åren som jag inte mått så bra psykiskt alltmer drömt om att leva livet på ett annat sätt. På något sätt där det skulle vara möjligt att jordbruka och se naturens växlingar närmare än så här mitt inne i staden bland asfalt och höghus. Drömmarna har innefattat växthus och boende i stil med familjen Solvarm, höns och bin, odlingar och permakultur som skulle ge mycket av årets mat.

Det har varit frustrerande att inte se en möjlighet att förverkliga de här drömmarna. Det har också varit svårt att veta ifall de mest varit en verklighetsflykt från det illamående jag upplevt, eller om mitt illamående kanske kunde ha kommit av stadsboendet som jag upplever att jag inte passar så bra för?

Jag har ändå insett att jag har en stor tillgång i sommarstugan, där mina infall och idéer tas emot med, om inte entusiasm alla gånger, så alltid med tillåtelse och hjälp. Ännu mer så nu med förra sommaren, då vi med gemensamma krafter köpte grannens ägor som stått tomma och till försäljning i fem år. Jag har gått och sneglat men inte på allvar tänkt att det vore möjligt. Plötsligt fanns det en plan på hur det kunde vara möjligt och nu finns det utrymme och möjlighet att göra det som jag bara drömt om. Men jag jobbar i staden och på landet finns det inte så mycket jobb.

Biodlingen har jag ändå fått igång, första sommaren förbi och jag väntar med spänning på vad våren har i antåg, hoppas innerligt att i alla fall någondera av de två kuporna överlever.

Advertisements

ekohippiminimalist

Efter att ha blivit inspirerad av Zero Waste idén, d.v.s. att leva så man inte producerar skräp (vilket faktiskt är möjligt att uppnå till väldigt stor grad! Who knew, liksom??), så har jag funderat över min konsumtion ur ännu ett perspektiv. Och det känns som om det här verkligen hjälper, om jag försöker eliminera onödiga förpackningar och att konsumera nytt kombinerat med en minimalistisk livsstil, så kommer jag fram till något som gör att jag väljer bättre för miljön och mig. Fokuset flyttar också från att konsumera till att ta vara på det man själv har, göra sig av med sådant man inte behöver och tänka efter innan man köper något. Och att SLUTA KONSUMERA I ONÖDAN. Jag gör det mycket, är det inte superfina loppisfynd så är det godis och  material till alla möjliga sy-/byggprojekt. Att verkligen fundera över vad som är nödvändigt och vad som jag bara vill ha (det allra mesta, det är ju så fint!!). Men fastän jag är en sakletare och skrotsamlare av rang, och antagligen aldrig kommer till Bea Johnsons nivå, så kan jag med ett mer minimalistiskt tankesätt få reda på den stora sakmängden här hemma, se till att den inte blir större och minska den lite i taget. När jag skaffar något nytt måste jag göra mig av med något gammalt. Jag ska också använda de skatter jag har samlat på mig. Till exempel skor, jag har några som är väldigt fina men kanske lite obekväma eller för fina för att användas. Jag beslöt mig att sälja bort några och att använda de fina jag har i stället för att köpa fler som jag inte heller använder, bara för att de också är fina.

Och när jag köper nytt ska det vara med eftertanke och något som är så hållbart att någon kan använda det efter mig. Så där som det var förr i världen, innan fast fashion. Den tankemodellen vill jag ha.

Limbo

Nu när jag ska vara klar för att börja riktiga livet, livet efter skolan och det liv som sen ska fortsätta framåt i någotslags tänkt linje mot ett bestämt mål, så känns det lite skumt. Den där linjen finns ju inte och lika mycket har jag levt hittills. Men ändå är det så jag märker att jag tänker och då är det kanske förståeligt att panikkänslan inte ligger så långt borta. För så är det jag känner, inget “livet ligger framför” som det tutades ut efter studenten, utan ont i magen och vad faan ska man göra?? Och samtidigt vet jag saker jag skulle vilja göra och som känns viktiga men som inte rimmar med det jag borde göra för tillfället: få klart det här seghelvete till text och söka jobb.

Söka jobb? Hur gör man det? Sökt jobb har jag gjort förut men helt plötsligt känns det som om det var på en annan planet. På min nuvarande planet är det något helt okänt och konstigt, att berätta till folk att jag vill jobba med dem och berätta vad jag kan är helt otänkbart. Hur gör man det? Letar upp ett telefonnummer och ringer. Vad säger man när man ringer? Presenterar sig och säger att jag vill jobba hos er för jag tycker ni gör grymt bra saker. Vad händer sedan? Ja, det kan jag inte veta, det klarnar när jag har tagit upp luren och ringt. Det är bara oöverkomligt svårt. Och så har jag ju fortfarande kvar den där texten.